Du är här:Start > Livsberättelser > Paul


Kylan och snön. Och att det finns så många människor som inte tror på Gud. Det var några av de största skillnaderna Paul Nsabriyumva upplevde när han flyttade från Burundi till Gävle.

Det dånar inne i kyrkan när Paul Nsabriyumva sätter sig bakom trumsetet. Det tar inte lång tid att inse att det är en skicklig musiker som har tagit tag i trumpinnarna. När det inte händer andra saker i kyrkan tar han sig ofta hit för att spela trummor. Övning ger färdighet; drömmen är att bli professionell trummis. Då behövs det många övningstimmar.
Paul Nsabriyumva spelar trummor i lovsångsbandet på Pingstkyrkans gudstjänster i Gävle ibland. Det gjorde han även ibland i kyrkan i Burundi där han växte upp. Det var också en pingstkyrka. Men Paul berättar att även om tron är densamma så det stora skillnader mellan uttrycksformerna i gudstjänsterna.

Lugnare i Gävle

— I Burundi dansar de loss. De hoppar och skriker och dansar i gudstjänsten. Det är en stor kyrka med tusen människor och det är jättevarmt. Här i Gävle är det lite lugnare, konstaterar Paul.
För fem år sedan, 15 år gammal, kom Paul Nsabriyumva till Gävle tillsammans med sin mamma. Pappan hade flyttat hit några år tidigare. Att komma till Sverige från mellersta Afrika var både spännande och omvälvande.
— Det var roligt men lite läskigt för jag visste inte hur jag skulle bete mig, berättar Paul.

Försiktiga svenskar

Han tyckte till en början att svenskarna var lite försiktiga och inte så öppna som han var van vid hemifrån Burundi.
— Men för mig var det ändå inte så svårt. Jag är så social. Det går jättebra nu, jag känner alla i stan. Nästan alla ungdomar i alla fall, säger Paul och skrattar.
I Sverige är att det inte är lika självklart som i Burundi att människor han möter har en tro.
— Där jag växte upp så trodde alla på Gud och bad. Det finns inte så många som säger att de inte tror på någon i Burundi. Det är ovanligt. Första gången jag frågade en kompis i Sverige om han trodde på Gud så sa han ”jag tror inte på Gud, jag tror på mig själv”. Jag förstod inte vad det var.

Några går ändå inte

Ännu märkligare tycker han att det är att det finns svenskar som säger att de tror på Gud men inte går till kyrkan. Han förstår inte varför den som har en tro inte skulle vilja gå till kyrkan.
— Kyrkan är det bästa jag vet. Det är Guds hus. När jag tror på Gud vill jag gå i kyrkan. Om jag inte går till kyrkan träffar jag inte så många andra som tror på Gud. I kyrkan får jag undervisning om Gud och Bibeln och får dela tron med andra. Det är bra att be med varandra. Det är alltid kul att få dela något med andra.