Du är här:Start > Livsberättelser > Kristina


Uppväxten i ett alkoholiserat hem lämnade djupa sår i Kristina Erikssons liv. Men den nyfunna tron har hjälpt henne att förlåta, klippa banden med det förflutna och börja leva ett nytt liv.

Ett krig. Så beskriver Kristina Eriksson uppväxten i ett hem där båda föräldrarna var aktiva missbrukare.
— Redan som barn fick jag lära mig att ta hand om mig själv. Hemmet var ett krig att varje dag komma tillbaka till. Frustrationen, oron och skräcken att aldrig veta vad man skulle komma hem till. Alla svek, alla lögner. Att känna misstro till vuxenvärlden, att inte kunna lita på vuxna.
Redan i tolvårsåldern började Kristina Eriksson att dricka alkohol. Det ledde så småningom till ett eget missbruk. Men hon var noga med att hålla fasaden uppe och dölja missbruket för omgivningen.
— Jag utbildade mig, jag fick ett arbete och fick barn och familj. Men när jag var ensam så var det enda jag tänkte på att komma ut och dricka så mycket alkohol som möjligt. Jag konsumerade sömntabletter och antidepressiva mediciner och blandade det med alkoholen.

Vägen ut ur missbruket

Genom att delta i tolvstegsprogrammet lyckades hon så småningom ta sig ur sitt missbruk. Hon kom i kontakt med KRIS, Kriminellas revansch i samhället, i Stockholm. Där fick hon jobb i ett projekt med uppsökande verksamhet bland aktiva missbrukare. När KRIS inte längre hade möjlighet att driva projektet klev den kristna organisationen RIA in och erbjöd sig att ta över. Kristina Eriksson följde med. På RIA var flera av arbetskamraterna kristna. Deras tro väckte en nyfikenhet hos henne. Under en lägervecka med den kristna organisationen LP-stiftelsen bestämde hon sig för att bli kristen och lät döpa sig.
— Det var inte att jag såg en massa änglar och blixtar. Men det var en känsla inom mig. Jag började leva, jag fick en annan värme, en annan känsla i mig. Det hat jag hade burit på hela mitt liv i och med min barndom började avta. Jag började mjukna som människa, efter att ha varit så frusen och haft ett stenhjärta hela mitt liv.

Började på bibelskola

Efter dopet bestämde sig Kristina Eriksson för att flytta till Gävle och gå en ettårig bibelskola. Under åren som gått sedan dess har hon fått uppleva hur tron har växt sig starkare och hur sår från det förflutna har börjat läka.
—Min tro har betytt allt. Tron är det som jag egentligen har sökt i hela mitt liv men inte förstått vad det har varit. Jag har blivit en ny människa, en mer positiv människa och fått en kärlek i mig. Från att bara ha överlevt och varit iskall inombords har jag känt att jag har börjat kunna leva. Bönen har hjälpt mig otroligt mycket. Att jag aldrig är ensam, jag kan prata med Gud och känner en tillit till att jag inte är ensam.
Det allra svåraste har varit hur hon ska se på förlåtelse. Ett ord hon tidigare inte ens ville ta i sin mun.
— Jag fick kämpa fruktansvärt med förlåtelsen, bara någon nämnde förlåtelse. Jag kände att jag aldrig i mitt liv kunde förlåta de här människorna. Jag hade svårt att förlåta hela vuxenvärlden för det som hände när jag var barn och speciellt mina föräldrar. Jag byggde upp ett hat mot dem. Förlåtelsen för mig var ett beslut. Att jag inte kan låta de här personerna få äta upp mitt mående i dag. Förlåtelsen för mig är att klippa av de banden.
I dag arbetar Kristina Eriksson för att hjälpa kvinnor som befinner sig i situationer som påminner om det liv hon själv levde. Hon gör det bland annat genom sitt engagemang i Riksförbundet för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling, RFHL. Som projektledare för ”Qvinnoqulan” på Söder i Gävle träffar hon varje dag kvinnor som befinner sig i utsatta livssituationer.
— Vi är en dagverksamhet som riktar oss till utsatta kvinnor. Det kan handla om kvinnor som har haft ett missbruk, har ett missbruk, har ett riskbruk, är ensamstående mammor eller lever i psykisk ohälsa.
Genom Qvinnoqulan hoppas hon att några av kvinnorna ska kunna bryta med destruktiva livsmönster på samma sätt som hon har gjort.
– Man blir väldigt ensam, man isolerar sig och lever med skuld och skam. Det är det vi försöker bryta och motverka med Qvinnoqulan som mötesplats. Där får man bygga upp ett nätverk och träffa andra kvinnor i liknande situationer, man delar varandras erfarenheter och stärker varandras självkänsla.

Lever ut sin tro

Qvinnoqulan är ingen kristen verksamhet. Men för Kristina Eriksson är det inget problem att hon inte kan ägna dagarna åt att berätta om sin tro för kvinnorna som kommer dit. Hon ser sitt arbete som ett sätt att leva ut sin kristna tro i praktiken.
— Det jag har varit allergisk mot i hela mitt liv är när det är mycket snack och lite verkstad. Ibland känner jag att man inte hela tiden behöver hålla på och snacka om allting. Om mitt beteende blir annorlunda och jag börjar agera på ett annat sätt så visar det utan ord var jag står.