Du är här:Start > Livsberättelser > Johanna


Sjuksköterskan Johanna Adielsson pratar med Gud varje dag. Allra helst i tystnaden ute i naturen.

När vi möts en senvinterdag i Gävle har Johanna Adielsson precis kommit tillbaka från en uppfriskande skidtur ute på isen som fortfarande ligger tjock på Gästriklands sjöar. Att vara ute i naturen är ett intresse hon delar med maken Per. De beger sig ut så snart tillfälle ges, oavsett årstid.
— Friluftsliv handlar mycket om att vara ute i naturen och uppskatta tystnaden. När man är inne i stan är det mycket ljud hela tiden och det händer alltid en massa saker. Man får så mycket intryck. När jag är ute på ett fjäll, på en glaciär eller på en klippa är det ofta väldigt tyst. Jag är fokuserad på det jag gör precis då. Klättrar jag på en klippväg så är jag helt fokuserad på den kvadratmetern där jag är och dit jag ska. Då känner jag mig lugn och trygg, säger Johanna.
För henne har tystnaden ute i naturen också en andlig dimension.
— Jag tror att det är viktigt att man på något sätt hittar ett ställe eller en plats där det får vara lugnt och tyst för att man ska kunna tänka och höra tystnaden. Jag tror att man behöver stanna upp ibland i livet och höra tystnaden. Då känns det lättare för mig att höra om Gud vill säga något till mig.

Tystnaden en kontrast mot stressen

Tystnaden blir också en kontrast till det stundtals stressiga jobbet som sjuksköterska på akuten i Gävle. Ett jobb hon trivs med trots att hon ibland känner sig otillräcklig.
— Man får chansen att hjälpa folk. När de kommer till oss mår de dåligt och förhoppningsvis mår de lite bättre när de åker därifrån. Det känns väldigt bra och är roligt och tillfredsställande.
Det är inte bara när hon är ute i naturen som Johanna ber en bön. I uppladdningen inför ett arbetspass hämtar hon styrka från sin tro.

— Jag brukar ganska ofta be innan arbetspasset, att det ska bli ett bra arbetspass, att jag ska vara en bra sjuksköterska och att jag ska få hjälpa människor.
Tron har alltid varit en del av Johannas liv. Under uppväxten i byn Stora Dicka utanför Avesta gick familjen till kyrkan, bad bordsbön och ”Gud som haver barnen kär” på kvällarna. Men i tonåren fick kyrkan konkurrens.
— Det var mycket som drog. Det var jättekul att gå på fester och då orkar man inte upp till kyrkan. Och ungdomssamlingarna i kyrkan var inte lika roliga som att gå på fest med mina klasskompisar.
Men samtidigt kände hon att hon saknade något när hon inte gick till kyrkan.
— I kyrkan upplevde jag att jag mötte äkta människor. Det kändes inte lika ytligt.
Efter en viss inre brottningskamp kom hon till en punkt där hon bestämde sig för att ge Gud en chans.

Tog ställning i gymnasiet

— Det var i gymnasiet som jag började ta min tro på allvar. Någonstans där så började jag tänka att jag inte kan leva på mina föräldrars tro. Vill jag vara kristen? Jag kände att jag måste utforska det här själv. Jag började be mer och kände att Gud fanns på riktigt.
Vad var det som gjorde att du kände att Gud fanns på riktigt?
— Jag hade en tid då jag var ganska orolig när jag skulle gå och lägga mig på kvällarna. Jag oroade mig för vad folk skulle tycka om mig och vad jag skulle göra av mitt liv. När jag då bad till Gud så försvann oron och jag blev lugn i hela kroppen. Då kände jag att Gud hörde min bön.
I dag är tron en självklar grund i livet för Johanna Adielsson. I Pingstkyrkan i Gävle har hon hittat en miljö där hon trivs och kan utforska sin tro tillsammans med andra.
— Församlingen är lite som en familj för mig. En öppen plats dit jag alltid får komma. Där det alltid finns människor jag kan prata med. Man hjälper varandra.
Hon lyfter särskilt fram betydelsen av hemgruppen. En liten grupp på runt tio personer som träffas i varandras hem en gång i veckan för att fika, samtala och be.
— Det är min minikyrka. Det är där jag verkligen kan få ifrågasätta tron, ifrågasätta Bibeln och ifrågasätta varför jag gör olika saker.
Kanske är det just ifrågasättandet och möjligheten att få vända och vrida på tron som gjort att hon har kunnat få den trygghet i tron som hon upplever att hon har i dag.
— Tron för mig är fortfarande den barnsliga tryggheten, att när jag är orolig eller rädd för någonting så kan jag alltid be till Gud. Han är den som är närmast. Jag pratar fortfarande med Gud varje dag om det så är på toaletten eller när jag går till jobbet. Vi pratar ofta.