Du är här:Start > Livsberättelser > Eva


Knölen på kinden var cancer. Det var hon säker på - att den hade kommit tillbaka. Att livet kan gå upp och ner är kan Eva Groth skriva under på. Men när livet var som värst var det tron på Gud och församlingens stöd som bar henne.

Vi träffas en strålande vinterdag i Gävle i en byggbarack bakom den nya kyrkan som tar form i Hedvigslund. Byggnaden ska bli det nya hemmet för kyrkan som Eva Groth har tillhört i fyra decennier. Ända sedan den dag för 40 år sedan då hon som 14-åring lät döpa sig i Pingstkyrkan i Gävle. En tro som har hållit genom många berg och dalar i livet sedan dess.

— Jag har aldrig slutat tro på Gud men däremot har det varit perioder när jag har varit grymt arg på honom. Men jag har alltid vetat att Gud har funnits där. Tro är som en relation. Ibland umgås man mer intensivt och ibland så är man i samma rum men man pratar inte med varandra.

Trots stunderna då hon varit arg på̊ Gud, eller kanske tack vare dessa stunder, har hon upplevt hur relationen med Gud har stärkts genom decennierna.

— Ju längre man har varit troende, ju längre man vandrar med Gud. Ju mer förvissad och trygg blir man i relationen. Jag kan inte längre tänka mig ett liv där Gud inte skulle finnas.

LIVET GÅR UPP OCH NER

En av de livsdalar då Eva Groth fick vända sig till Gud för trygghet inleddes när hon upptäckte en knöl på kinden. När hon vände sig till vården för undersökning fick hon ett chockartat besked.

— De gjorde en röntgenundersökning som var nattsvart. Den visade att det var en tumör och att det var metastaser runt halsen.

Ett år tidigare hade hon opererat bort hud- cancer på ryggen. Som sjuksköterska visste Eva Groth att om det var hudcancern som hade kommit tillbaka och spritt sig till metastaser i halsen så var det kört. Det skulle hon inte överleva.

FÖRSAMLINGEN STÖTTADE I KRISEN

Under tiden innan den misstänkta tumören skulle opereras bort i Uppsala berättade hon i kyrkan om vad som hänt och bad församlingsmedlemmarna att be för henne.

— Jag fick jättemycket förbön i församlingen. Jag kände mig buren hela vägen. På operationsdagen kände jag mig omsluten, jag visste att det var jättemycket folk som bad för mig.

Två veckor senare ringde den ansvariga läkaren i Uppsala upp henne. Han berättade att knölen var ett kärlnystan som är en slags tumör men som är helt godartad. Några metastaser fanns inte.

— Den natten sov vi gott, konstaterar Eva Groth.

I efterhand är hon tacksam för hur Gud bar henne genom den tuffa tiden i väntan på beskedet om hur hennes prognos såg ut. Just upplevelsen av att Gud alltid funnits med henne är något hon ofta återkommer till när hon beskriver sin tro.

— Gud har alltid funnits där som en god förälder även om jag har varit ett olydigt barn ibland.

EN KURS I KRISTEN TRO

Eva Groth ser kyrkan som en familj. En familj hon gärna vill ska bli större. Hon älskar att berätta om sin tro för människor som är sökare. Och hon upplever att samtalsklimatet i Gävle har förändrats under de senaste decennierna.